God kväll. Jag sitter här och börjar få måndagsångest som jag tänker dämpa med en bok om några minuter.
Har tänkt på hur lätt det är att glömma saker. Där snackar vi om ett fel i hjärnorna våra. Den perfekta (om det nu skulle finnas en sådan) skulle aldrig glömma vantarna kvar även om bussen går om en halv minut (fast det vore ju lite läskigt om det fanns en sådan människa) eller alltid minnas allas nummer, födelsedagar och föräldrars ansikten när man möts i mataffären.
På bilden ovan var jag med mamma till Östasiatiska muséet som jag tidigare skrivit lite om. Kommer inte ihåg om jag just då glömt något, men det skulle inte förvåna mig. Egentligen brukar jag inte vara glömsk. Minns massor med filmfakta (kanske för att det är mitt intresse) och mitt eget telefonnummer (vilken briljant typ jag är...).
Varför jag just skrev om detta var för att jag inte bara glömde ta "Sound of music" som min kompis Anna lånat lite kort under de tre gånger vi sågs och hon hade den med sig, utan för att jag just hittade Pernillas armband på bordet som hom glömde igår. Det blir att ta med när vi ses.
En bristvara som man får acceptera; minnet, i vissa stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar